Idag tog jag körkort. Känns riktigt förjävla fint om jag får säga det själv.

Jag tycker inte om att blogga längre.

Jag skulle kunna offra min högra arm för dig. Jag är högerhänt.

Idag planerar jag att bli smällfet på all påskmat jag tänker äta. Hoppas ni får en fin dag!

För en vecka sedan kände jag att våren var här. Solen visade sig ännu lite mer och började värma marken, det tjocka snötäcket började smälta och förra årets bruna gräs visade sig. Man kunde höra hur vårfåglarna började kvittra och det kändes som att självaste luften började lukta vår. Vinterkläderna som börjat kännas alldeles för varma åkte in i garderoben igen och vårjackan fick återigen ta sin plats på krokarna i hallen. Vårkänslorna började ta sin form och helt plötsligt kändes alla pojkar ännu finare än vad de vanligtvis gör.

Men vad är det som händer nu? I morse när jag rullade upp min svarta rullgardin och tittade ut genom förstret så bara vräkte snön ner. Hur hände det här? Gräset hade försvunnit och syntes inte längre till och det var bara att plocka fram den gamla dunjackan ur garderoben igen. När jag stod och väntade på bussen till skolan hörde jag inte längre några vårfåglar och luften kändes nu kall och tråkig igen.

Brukar våren vara här vid den här tiden, eller brukar snötäcket fortfarande öka i höjd? Ska det vara såhär, att våren kommer hit och lurar oss med sitt fina väder och får fåglarna att börja sjunga, för att sen bara försvinna igen?

Jag kan tycka att det både är bra och dåligt att våren var här och lurade oss. Vi fick en försmak på vad sommaren har att erbjuda och våra tråkiga vinterhumör blev utbytta och vi fick äntligen se lite piggare och gladare sidor hos oss själva igen.

Men vart ska jag nu göra av alla mina vårkänslor som uppstod förra veckan? Åh, snälla vår, kom tillbaka snart, och du, kan du inte stanna lite längre då?

Idag har jag på mig min nya fina oranga tröja som ni ser så tydligt på bilden nedan.

Idag tog jag och Emma en lång promenad i solen och värmen. Det var fint.

Fan jag har så mycket jag tänkt att skriva men när jag väl började kändes inget rätt. Skrivit och suddat säkert tre gånger nu. Det blir bara såhär helt enkelt.

För några timmar sen anlände jag här i Östersund igen och det känns så förbaskat tråkigt. Så är det alltid när jag varit någonstans, jag längtar som aldrig egentligen hem utan vill alltid stanna längre. Jag är en rese människa och kommer med all säkerhet alltid att vara det. Att packa går som på räls för mig nu för tiden, jag vet precis vad jag ska packa ner i väskan och vad som är alldeles för onödigt för att ta med. Jag har gjort det där så pass många gånger nu att jag knappt behöver tänka efter när jag väl gör det. Men det blir väl så antar jag, när man har så många nära som är så långt bort.

Om exakt tre timmar går mitt tåg ner till Sandra i Uppsala. Äntligen.

Tog och köpte mig en ny fin bok idag.

Idag är det en speciell dag. Inte bara för att det är den 29 februari, utan för att det var vår i luften. Det luktar vår ute nu, trots att snön säkert kommer vara kvar i någon månad till. Men vad gör det egentligen?

Det är jobbigt att sakna någon och inte kunna göra någonting åt det.

Igårkväll umgicks jag med min fina vän och granne Emma. Nostalgi stod på schemat och självfallet var luggen uppsatt i en fin toffs, precis som förr.

Mitt liv har äntligen fått en mening igen.

Den här dagen slutade inte riktigt som jag trodde om man säger så. Massor med underliga och konstiga har hänt och jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Haha ja herregud, vilken dag.

Idag är det kärlekens dag. Några firar den tillsammans med sin partner, några med sina vänner och några firar den alldeles själv. Alla sätt lika fina.
Trots att jag frusit för att jag valde fel jacka i morse, blivit nedvärderad utav mina vänner och hade en halv seg lektion på förmiddagen så har det varit en fin dag. Åt middag hos Emelie med tre brudar till, tittade på en kärleksrulle och sen åkte jag hem. Det kändes bäst så, även om det hade varit roligt att vara kvar.

-

Jag önskar jag hade ett liv att berätta om, men det har jag inte. Varje dag är mest likadan. Kliver upp samma tid som varje dag, tar samma buss, går i skolan, tar bussen hem, latar mig. Roligare än så är det faktiskt inte.

Idag har varit en sån himla fin dag.
Jag klev upp med tuppen (nästan) och gick på loppis med Emelie, fyndade en jacka och två nagellack för sammanlagt 40 kronor, det gjorde både mig och min plånbok glad.
Pappa kom hit, och vi åkte till farmor och farfar för att fira hans födelsedag med hela tjocka släkten.
Jag fick farmors gamla norge tröja som jag gått och trånat efter i flera år.
Jag lärde mig fickparkera.
Vi pratade lite och jag återfann lite utav min livsgnista.


Fast upp och ner.

Här sitter jag med samma gamla svartvinbärste i samma gamla svarta kopp som vilken söndag som helst. Jag lyssnar på samma musik jag alltid lyssnar på och tänker samma tankar som jag alltid tänkt. Det är kosntigt det där, hur allt har ändrats men hur allt fortfarande är likadant.

Fan vad jag ställer till det för mig själv hela tiden.